Legenden om Buddha

Enligt traditionen föddes Siddharta i nordöstra Indien i närheten av Nepal år 563 f. Kr. Pappan Suddhodana var furste av Shakya-släktet och mamman Maha Maya var från grannsläktet Koiya. Mamman dog emellertid några dagar efter födseln. Pappan som hade flera hustrur bl.a mammans syster Prajapati och det var hon som därefter tog sig an pojken.
Några astrologer som tillkallats för att förutspå barnets framtid, förutsåg att han antingen skulle bli en mäktig furste eller att bli en stor religiös ledare.
Eftersom fadern ville att Siddharta skulle bli en mäktig furste, lät han pojken leva ett lyxliv som var skilt från den bistra verkligenheten med elände och lidande som fanns.
Tre stora palats byggdes därför åt Siddharta, ett att bo i under regnperioden, ett annat för den torra delen av året samt ett tredje palats att bo i under den kalla årstiden.
När Siddharta var 19 år gifte han sig med den vackra prinsessan Yashodhara och de fick sonen Rahula. Men hela tiden skyddades Siddharta från att möta besvärligheter och lidanden. När han gjorde utflykter i staden såg pappans tjänare till att torgen och gatorna rensades fria från de fattiga, gamla och sjuka så att Siddharta skulle slippa se detta.

Emellertid stötte dock Siddharta under en utflykt på en eländig gammal vithårig man klädd i trasor. Några dagar senare fick han se en sjuk människa med svåra plågor ligga vid vägkanden och ytterligare någon dag senare fick han se kroppen av en död man i ett begravningsölje med klagande och gråtande människor. Vid ett fjärde tillfälle när han var ute på utflykt fick han se en eremit, en man som dragit sig undan alla människorna. Eremiten var klädd i en gul kåpa och satt försunken i djupa tankar och mediterade över livets mening. Det var nu Siddharta började grubbla om ett sätt att komma fram till sanningen om livet.

Så en natt efter sonens fyraårsdag tog han ett tyst farväl av fru och barn när de sov och gav sig därefter iväg från slotten. Siddharta var då 29 år gammal när han med sin favorithäst och tjänare begav sig djupt in i en skog. Därefter skickade han hem med tjänaren alla sina kläder och personliga tillhörigheter samt sin häst. Sedan rakade han sitt huvud och tog på sig en gul kåpa.

Siddharta besökte sedan olika guruer (andliga ledare) och frågade varför livet innebar så mycket lidande och vad man skulle kunna göra åt det. Siddharta fick dock inget tillfredsställande svar utan försökte sig nu istället på asketism genom att fasta tills han var så mager att han kunde känna ryggraden när han tog sig på magen. Inte heller den stränga asketimsen kunde hjälpa honom med något svar. Han insåg att varken världens väg eller askesens väg ledde till målet utan han menade att det måste finnas en medelväg.

En kväll när Siddharta satt under ett fikonträd och mediterade kände han att han började närma sig målet. Han gav sig själv löftet att inte gå därifrån förrän han funnit svar på sin fråga. Siddharta satt försunken i meditation dag efter dag. Demoner försäkte skrämma honom med orkaner och störtregn, men Siddharta lät sig inte skrämmas. Demonen Mara försökte även fresta honom med vackra kvinnor men Siddharta förblev sittande under trädet oberörd av allt som hände runt omkring honom. Så en dag efter 49 dagars meditation under fullmånenatten i maj hade Siddharta till slut funnit sanningen.

Han insåg nu de fyra heliga sanningarna: om lidandet, om lidandets orsak, om lidandets upphävande och om vägen till lidandets upphävande. Han blev nu en buddha, en uppvaknad, en upplyst.

Kort tid efter att Siddhata hade blivit Buddha begav han sig till en plats strax utanför staden Benares. Där höll han sin första predikan. Med som åhörare fanns fem asketer som han tidigare hade varit tillsammans med då han fastade, dessa blev de första lärljungarna. I den här predikan som kallas för Bernares-predikan undervisade Buddha för första gången om det han funnit i sitt sökandet efter livets mening. Grunden är de fyra ädla sanningarna.

De fyra ädla sanningarna

1. Den första ädla sanningen: allting är lidande:

Med lidande (dukkha) menade Buddha den oro, ångest och plåga som en människa kan känna. Hela tillvaron är ett lidande: att födas och dö är lidande, oro för framtiden, sjukdom, olycka, bekymmer och smärta är lidande. Också faktumet att allt förändras, att ingen varar för evigt, är ett lidande.

2. Den andra ädla sanningen: orsaken till lidandet:

Den egentliga orsaken till allt lidande är vår livstörst, menade Buddha. Livstörst gör att vi envishet håller fast vid livet vilket snabbt försvinner. Vi strävar också efter en massa ägodelar, som i längden vi varken har glädje eller nytta av. Att sträva efter nåt som är förändligt och så snabbt tar slut som livet, måste leda till olycka och lidande menar Buddha.

3. Den tredje ädla sanningen. lidandet kan upphöra:

Människan kan komma till det stadium då hon blir fullkomligt fri från allt vad oro, ängslan och lidande heter. Människan har då kommit till insikt, hon har fått verklig kunskap om livets mening och vad som är orsaken till lidandet.

4. Den fjärde ädla sanningen: vägen ut ur lidandet:

Den fjärde ädla sanningen visar på vilket sätt lidandet kan upphöra om man följder den åttafaldiga vägen.Den åttafaldiga vägen beskrivs som åtta plikter som människan bör uppfylla.

DEN ÅTTAFALDIGA VÄGEN

Följande åtta plikter, som alla börjar med rätt, bör människan uppfylla för att slippa lidandet. Dessa kan jämföras med de tio budorden i kristendomen.
1. Rätt insikt, vilket innebär att människan ska ha kunskap om de fyra ädla sanningarna. Det gäller att försöka förstå Buddhas lära.
2. Rätt beslut, fritt från ondska, grymhet och otrohet.
3. Rätt tal, Det vi säger ska vara klokt och sant. Vi ska inte springa omkring med skvaller och lögner, som skadar andra människor.
4. Rätt handlande, genom att vi inte dödar, stjäl eller missbrukar sexualiteten.
5. Rätt liv, Människan ska leva så att vi inte skadar andra liv.
6. Rätt strävan, Vi ska undvika onda tankar och eftersträva det goda.
7. Rätt medvetenhet, Vi ska vara upmärksamma på de känslor och begär vi har. Genom att ha onda tankar och känslor kan vi lätt komma in på fel vägar.
8. Rätt koncentration, Vi ska ägna sig mycket tid åt att meditera, så att vi liksom Buddha en gång gjorde för att komma fram till sanningen om livet.
För att göra det lättare att följa den åttafaldiga vägen har man inom buddhismen ställt upp praktiska levnadsregler, som människan bör leva efter. Dessa regler är inte av befallningen av typen ”du ska”. De är snarare levnadsråd, eller avtal, som var och en gör upp med sig själv att följa. Det finns fem regler, som alla bör följa:

LEVNADSREGLER

Jag lovar att inte döda.
Jag lovar att inte stjäla.
Jag lovar att inte missbruka sexualiteten.
Jag lovar att inte ljuga.
Jag lovar att avhålla mig från alkohol, eftersom den orsakar skada och gör mig omdömeslös.

Vid vissa tillfällen lovar man att följa ytterligare tre regler:
Jag lovar att inte äta vid felaktiga tider . (Det betyder att inte äta efter 12:00 på dagen)
Jag lovar att avstå från dans, sång och musik och från att använda parfym.
Jag lovar att avstå från att sova i bekväma sängar.

Munkar måste dessutom leva i fullständig sexuell avhållsamhet samt lova att inte ta emot guld och silver. Vanliga människor kan ibland också hålla sig till dessa regler, men bara under en kortare tid.

NIRVANA-MÅLET

Slut-målet är att är att bryta återfödslarnas kretslopp och därmed ha möjlighet att uppgå i ”Nirvana”. Detta kretslopp kan brytas genom den åttafaldiga vägen och levnadsreglerna. I Theravada-buddismen är det dock bara munkar som når detta stadium.

MUNKFÖRSAMLINGEN

Buddha var 35 år gammal när han blev upplyst. I 45 år forsatte han ständigt med sina följeslagare att färdas runt och predika om sin lära tills han en dag 80 år gammal dog av att ha ätit gifitig svamp. Buddha efterlämnade vid sin död en församling av munkar och nunnor ”sanghan”. Munkförsamlingen blev vid sidan av Buddha själv och läran den tredje juvelen:

– Jag tar min tillflykt till Buddha
– Jag tar min tillflykt till Läran (dharma)
– Jag tar min tillflykt till församlingen (Sanghan)

Buddismen är en utpräglad munkreligion. Det är de vanliga människornas uppgift att underhålla munkarna (t.ex att ge dem mat). Människorna kan på så sätt samla ”karma” som medför att de i kommande existens kan bli återfödda som munkar eller nunnor. Det är därför inte munkarna som tackar människornas för den mat de får, utan det är människorna som tackar för att de får ge.

Källor : Religion, Buddismen i Thailand, Copyright © 2003 by Thailandcentral